Än finns det hopp.

Karin Wahlbergs vardagsskildring i sjukhusmiljö i en svensk småstad är ett mästerligt tidsdokument. Jag känner igen 50-talet och på en ännu mer personlig nivå, känner jag igen den polioepidemi som grasserade i början på 50-talet. I sjuårsåldern var jag inlagd på epidemisjukhus och kan idag plocka fram känslorna, som idag ligger 60 år tillbaka i tiden. Om jag hade polio är oklart, men jag slapp i så fall förlamning. Det kan ha varit hjärnhinneinflammation, men i vilket fall som helst var isoleringen på ett epidemisjukhus fasansfull. Boken är en mästerlig återgivning av efterkrigstiden klassamhälle. Läs den! Jag ska leta upp annat som Karin Wahlberg skrivit.