Bokfrosseri.

Jag har fortfarande lindriga biverkningar av den tuffa behandlingen. Det mest påtagliga är en trötthet och en rastlöshet på samma gång. Sömnen är inte så god, max tre timmar per natt. Det ger litet extra tid.

Detta oväntade tillskott av tid har drivit mig ut i allvarlig kriminalitet. Son Erik har äntligen fått gehör för sitt entusiastiska propagerande för den amerikanska kriminalserien "the Wire", som utspelar sig i Baltimore. Jag har blivit fast och har klarat av drygt två säsonger, och har tre kvar. Oerhört välgjord och trovärdig. Samhällskritiken är förödande. Tur att man inte är född amerikan!

Som storkonsument av litteratur, som dessutom fått massor av tid att läsa, kan det ibland vara knepigt att få tag i något läsbart just när man behöver. Jag är en usel bibliotekskund. Mina huvudsakliga försörjningskällor är pocket och antikvariat. Ibland går vi med i en bokklubb, de brukar ha suveräna välkomstserbjudande.

Haken med bokklubbar är att man måste vara aktiv - avbeställa. Någon gång missar man naturligtvis detta. På så vis kom oönskat ett par deckare i min brevlåda.

Mons Kallentoft, Den femte årstiden.
På omslaget presenteras han, som den nye svenske deckarkungen. Ibland får jag litet ruelse över att jag dömer ut hela kriminalromansgenren, men om denna spretiga dynga, med inslag av magi och kvasifilosofi, ger rang av deckarkung behöver jag inte ha spader för det!

Viskleken av Arne Dahl var bättre. Jag har inte läst något av honom tidigare, av någon anledning har jag förväxlat honom med K. Arne Blom (en herre i min ålder som skrivit ointressanta deckare i lundensisk studentmiljö).  Nog skulle jag placera Dahl betydligt högre än Kallentoft i tronföljd. Jag tyckte kanske att det var litet för mycket om organisation och hinder i europeiskt polissamarbete, men kör för det.

Charlotte, som städat bokhyllan, kom med en bunt böcker. Hon gick i god för Arne Dahls böcker om A-gruppen, totalt tio. Jag litar på Charlottes omdöme. Jag har nu läst fyra av dem och håller med. De är välskrivna med bra personskildringar. De innehåller en hel del välformulerad samhällskritik. Arne Dahl är en bildad man och jag uppskattar hans små utvikningar och fördjupningar om t ex grekisk mytologi, tunnelbanans struktur eller bakgrunden till Röda bergens bebyggelse. Att jämföra med Sjöwall Wahlöö får stå för dem, som marknadsför böckerna.

Jag har hittat min inspiratör.

En fördel med att ha cancer är att man sträckläsa tjocka böcker, om man nu inte har styggcancer, som sätter stopp för det.

Stundens fullständiga fixering vid sociala media, ja jag är själv en del av, kan tyckas mig vara en aning ytlig. Twitter, blog, blipper, fnitter, tjatter, Gowalla, You Tube... det finns en massor av lösningar utan problem. Så kommer kurserna; lär dig Facebook. Vi fyller vår vänlista med folk vi inte visste fanns. Och så ska vi ut och skvätta, "jag är på konsum", telefonbild på äppelkakan, Kilroy was here! Snabbast, roligast, mest frekvent vinner.

Lek och spel är bra det driver teknik och infrastruktur. Sociala media är etablerat som ett verktyg i bl a i demokratins makt.  Som sagt tjocka böcker! I sociala media kan man tala om att de finns.

Min senaste reservationslösa förälskelse i en "tjock bok" är Min Kamp av Karl Ove Knausgård. Egentligen vet jag inte vad det är för sorts bok. Är det en handbok i att leva sitt liv? Absolut ärlig. Jag uppfattar den som en slags positiv tillämpning av Jantelagen. Du behöver inte vara så fruktansvärt märkvärdig, bara för att du tror att andra är det och förväntar sig du ska vara det. Du lever ett gott liv, som medelmåtta, och ditt liv är unikt.

Så har Knausgård flyttat till Österlen, charmiga Glemmingebro. Jag tycker om att ha sådana grannar, men jag ska inte glo på honom om jag ser honom i affären.

"Tio i topp" 2011.

Spotifygenerationen är kanske obekanta med var vi den första generationen av konsumenter av ungdomsmusik fick våra influenser. En viktig bärare av ny musik var Radio Luxemburg. På en knastrig transistor, mitt i natten, rattade man in den älskade stationen på AM-bandet. Inte för hög volym, så föräldrarna skulle höra. Pat Boones, Frank Sinatras, Perry Comos  och Nat King Coles dagar var räknade.

På kaféerna började jukeboxen dyka upp. Vi satt och hängde, sippade på en Coca Cola, (släppt för försäljning  i Sverige ibörjan på 50-talet) och om vi var stadda vid kassa en chokladbiskvi. Vi diskuterade nya låtar och av någon alnedning skulla man deklarera om man gillade Elvis eller Thommy (Steele), hur nu någon kom på tanken att ställa dem mot varandra. Bildjournalen var vårt husorgan. Inte för att jag kom ihåg vad som stod i tidningen, men det var massor av idolbilder och, kanske framförallt, den lästes inte av vuxna.

På lördagseftermiddagarna satt vi klistrade vid radion och lyssnade på "Tio i topp" där veckans tio mest populära låtar spelades och poängsattes efter en metod som jag inte längre kan minnas. "Tio topp" var sedan ett lika viktigt samtalsämne för oss, som vädret för en campare.

"Reseguide till 50-talet Sommarskrift för motorburen ungdom" av Peter Mannerfelt på Retromega förlag, har på ett spännande sätt samlat och presenterat  typiska miljöer och företeelser i 50-talet. Att han tagit med vår bar gör inte boken mindre attraktiv.

Nu kan den fåvitske tro att detta med jukebox är ett självspelande piano. Så icke - förr fanns det en omfattande organisation för service, underhåll och inte minst skivbyte. Det var inte fiken som ägde maskinerna, det var vad man idag skulle kalla entreprenörer. En strålande skildring av detta finns i Åke Edwardsons  bok, Jukebox.

Att i nutid vara jukeboxägare är ett ansvarsfullt åtagande, i synnerhet när man, som vi använder den på det sätt som avsetts. Mot betalning betjäna allmänheten! Nu är det kommersiella utbytet försumbart - 1 kr för 5 låtar. Det finns ingen stor serviceorganisation. Man måste knyta kontakter med "nördvärlden", de som  kan allt och vet allt om gamla jukeboxar. Vår jukebox av märket Wurlitzer har Johhny Christensen på Café Bally som gudfader, det han inte kan om jukeboxar...

Häromdagen var en av våra huvuddonatorer Frank på besök, med sin dotter. Detta fick mig att skamset flytta "Byta ut ej fungerande plattor" från surdegslistan till åtgärdslistan.

Det besvärliga är inte att byta skivor utam att skriva nya etiketter, även om mallar finns på Internet. Av de utrangerade sörjer jag "Ring Ring", så tidig att de ännu inte hunnit bilda Abba.

Frank är ett riktigt popsnöre, de som inte tror mig kan följa hans aktiviteter i facebook-gruppen
Prog Rock. De flesta skivorna Frank bidragit med skickade han på post. En riktig skatt vågade han inte anförtro Postverket utan överlämnade personligt.   Jag tror faktiskt att den snarare är en deposition än en donation. Det är skamligt att jag låtit den ligga i ett halvår - men den som väntar på något gott.

Frank berättade att denna mycket kända grupp roade sig och odlade sin spelmansglädje genom att inkognito uppträda på småklubbar och pubar på den engelska landsbygden.

Den som kan gissa vad det är utlovas 10 frispel på vår jukebox:

Nu tror jag att alla skivor fungerar som de ska, möjligen är det ett hack i Spencer Davies Group.

j